Från Waterford till Halmstad

Rapport 5 - Hemma igen

Jag har seglat på tre fartyg — Europa, Christian Radich och Wylde Swan — och det har varit bra på alla. På Europa är stämningen avslappnad och inte så strikt, på Christian Radich var det lite större avstånd mellan crew och trainees eftersom besättningen är så stor, men ändå bra. På Wylde Swan har jag verkligen trivts, det är ingen slump att vi fick vänskapspriset 2011. Alla hjälper alla.

Innan jag kom till Halmstad tyckte jag nog att Stavanger var bästa hamnen. Jag gillade att båtarna låg så tätt, stora och små tillsammans. När vi kom till Halmstad var det några i besättningen på Wylde Swan som först sa att det kändes lite "industriellt", men sen har alla tyckt att Halmstad är en jättefin stad och att det varit bra ordnat på Tall Ships-området.

När det gäller seglingen så har jag lärt mig en hel del. Det har varit tre olika fartyg, med olika rutiner och segeluppsättning. Det har varit en del att få in i hjärnan, men det har funkat, tycker jag.

Den här sommaren har varit rätt speciell, och med facit i hand hade jag gjort precis samma sak. Absolut. Jag har träffat jättemånga goa människor, och det är inte bara något man säger, det där med att man lär sig om andra kulturer genom att göra såna här saker. På Wylde Swan har varje land har haft en egen dag, då man har fått berätta lite om sitt land och lagat mat — självklart lagade vi svenskar köttbullar.
Jag har också lärt mig att även om man är olika, så kan man ändå vara lika — på vissa vis.

Rapport 4 - Stavanger

Det var en spännande kamp mot MIR, och vid vissa tillfällen gick vi endast 0,2 knop snabbare än dem. Dock var racet var ganska kort, bara 25 timmar för oss - men upp till två dagar för vissa. Men eftersom starten från Lerwick blev fördröjd med 24 timmar på grund av för hård vind var det väl okej. Avgörande faktorn för oss var något som kallas stunsails, vilket endast ett fåtal skepp har, till exempel Bark Europa. Ett stunsail är ett extra segel som man hissar upp utanpå ett topp/rektangulärt segel. Det ger en liten extra knuff, och för oss var det alltså avgörande.

Vi hade planerat ett riktigt ståhej med sång och dans inför målgången i Stavanger, men på grund av vad som hade hänt i Oslo och på Utöy var det bestämt att alla skeppen skulle segla in i tystnad. Det fruktansvärda som hänt märktes också på andra sätt, till exempel var det ett mindre fyrverkeri än planerat.

Men trots det — och trots att vi kom en dag tidigt in i Stavanger — fanns ändå Tall ships-känslan där. Och Stavanger hade organiserat det bra med alla båtar på samma ställe, inte uppdelat som i till exempel Lerwick, där de stora båtarna låg på ett ställe och de små någon annanstans. Nu går färden snart vidare mot Halmstad. Det ska bli kul att komma hem, men samtidigt lite tråkigt att lämna alla de vackra skeppen. Racet startar på söndag och har vi tur med vinden kan vi ha chans att komma först igen.  Men nu är Sedov, världens största tallship, också med i matchen - det ska bli kul att se vad de går för...

Rapport 3 - Lerwick

Resan från Greenock har verkligen tagit oss till många vackra platser längst Skottlands kust, och vi har fått lära oss massor. Lektionerna har varit väldigt innehållsrika, till exempel var det en i crew som hade seglat med skeppet Götheborg som berättade allt möjligt intressant - och vi fick en detaljerad bild av hur det var att segla på den tiden.

Vårt första stopp var i Ullapool, en fin liten stad med cirka 2 000 invånare, omringad av ett otroligt vackert landskap med höga berg så långt ögat kunde se. I Ullapool hade dom även anordnat bussturer och en roddtävling som faktiskt vår båt vann. Stopp nummer två var på ön Orkney i staden Stromness, en gammal vikingastad med otroligt vackra små gränder som slingrar sig mellan stenhusen längs med huvudgatan. I Stromness hade vi även en grillkväll tillsammans med Wylde Swans och Prolifics besättningar. Det var kul, och vi fick också träffa lite folk från andra båtar.

Min resa på Christian Radich har varit rolig, men annorlunda från Bark Europa. På Christian Radich är det dubbelt så många trainees, alltså 88 stycken, och på en så mycket större båt lär du inte känna så många fler än din egen watch. Men allt som allt har jag haft mycket kul och träffat många goa människor.

Nu packar jag mina väskor för tredje och sista gången och vandrar bort till andra sidan av kajen där skonaren Wylde Swan ligger. Det är en holländsk fiskebåt från 1920 som blivit totalrenoverad för ett år sedan och nu är ett fullfjädrat segelfartyg på56 meter . Skeppet är väldigt modernt, vilket jag tycker är kul, eftersom det gör att jag får uppleva både det gamla och det nya. Det kommer nog att bli jättebra. Besättningen på Wylde Swan vann även priset för bästa/trevligaste crew under cruise in company, vi får väl se om dom kan leva upp till det under de här två sista veckorna.

Rapport 2 - Dags att packa väskorna och byta fartyg...

"Det var skönt att komma iland efter den första etappen, även om tiden ombord har gått väldigt fort. Och det dröjde inte länge innan det uppstod en gemenskap i besättningen. Man börjar först prata med en person, sen med någon annan och snart känns det helt naturligt. Vi är 44 trainees ombord på Europa och vi är uppdelade i tre vaktlag, så det blir ungefär 15 i varje. Vi har vakt i fyra timmar och så är vi lediga åtta. Nattpassen löper tolv till fyra eller fyra till åtta, och jag tycker helt klart att man är tröttast mellan tolv till fyra. Som gammal dataspelare som suttit uppe och spelat på nätterna, så vet jag att man piggnar till när ljuset kommer.

På en vakt har du alltid en halvtimme med lookout, vilket innebär att du står i fören och kollar så att inget oönskat eller oväntat dyker upp framför båten. Det gäller att klä på sig på nattpassen, det kan bli riktigt kallt där framme... Du har också en halvtimme varje vakt då du står på helm, vilket innebär att du styr. Det är en häftig känsla, att sakta guppa fram på det stilla havet, under stjärnorna, lutad över en kompass.

I början av tävlingen låg en obeskrivlig känsla av lugn över havet och vi kunde inte göra så mycket annat än att vänta på mera vind. Men kommande dag tilltog vinden och med alla segel uppe tog vi igen det vi förlorat. Till slut gick vi i mål som femte båt, 14 timmar efter den ryska besten Mir. (Vi slutade som trea på grund av att vi hade en del handikapp.)

Att klättra i masterna ingår i jobbet och som högst har jag varit upp i den yard — vad heter nu det på svenska? — som är nummer tre uppifrån. Jag känner mig trygg eftersom vi har fått lära oss hur vi ska göra och eftersom vi har selar på oss, men det är en häftig känsla. Och du har en himla fin utsikt däruppifrån, jag har för mig att de sa att det var 20 meter högt.

När vi lämnade Waterford fick vi order att dra i vissa tampar, men då visste vi nog inte varför vi skulle dra i just den tampen. Det vet vi nu. Vår kapten är känd för att vara en sån som seglar hela tiden — han seglar till och med in i hamnarna om det går. Det gillar jag. Jag gillar också att han inte är så strikt. Om du tittar på våra segel i hamn så är de inte så perfekt ihoprullade, men det är liksom inte det som är viktigt.

En natt när jag och en annan kille hade ankarvakt så hände det en grej. Efter att vi gått över mållinjen fortsatte vi att segla och ankrade i bukten utanför Isle of Arran tillsammans med några andra båtar. På natten satt vi inne i styrhytten och höll koll på instrumenten. Vi satt och snackade och när vi tittade ut såg vi plötsligt hur två andra fartyg  — som hade ankrat ihop — låg bara några meter från oss. Vi rusade ner och väckte tjejen som hade ansvaret för vakten, och hon tog ett snabbt beslut att väcka vår kapten. Han vaknade och försökte nå det andra skeppet över radion, men fick först inget svar. Som tur var hände ingenting.